Kom hem efter att jag varit ute med hästarna och skulle hänga ut min tröja så att den kunde lufta av sig lite. Helt plötsligt när jag stod där och tittade ut, som jag gjort kanske tusen gånger förr, så slogs jag av att det var väldigt många plåttak. De som gjort alla dessa takarbeten i Stockholm måste ju ha haft hur mycket som helst att göra. Så långt ögat nådde var det plåttak efter plåttak och det som fascinerade mig allra mest var alla dessa färger som de uppvisade. Det var nästan som att titta på ett konstverk när man stod och kollade ut över stan! Självklart blev jag sugen på att få se mera.
Jag vet att man inte får göra det egentligen men jag begav mig upp på taket. Det visade sig vara plåttak det med för övrigt, lite blåsvart. Därifrån kunde jag se lite till av min vackra stad! Men det räckte inte. Jag åkte iväg till Kaknästornet istället, där får man ju en väldigt fin överblick! Väl på plats så stod jag och beskådade alla taken. Tankarna började snurra... Vad väger all denna plåt? Hur fick de upp det på taken innan det fanns lyftkranar tillgängliga egentligen? Man har ju hört talas om att det var hårt att vara takläggare förr men nu fick det ju en helt ny innebörd för mig. Några har burit upp alltihop! Säkerligen var det lärlingarna som fick göra det. Tur ändå att det finns bra hjälpmedel idag, så slipper de kånka så mycket tunga grejer. För sluta med plåttak det hoppas jag aldrig de gör!